Detta är ett ämne som vissa kan diskutera i evigheter, och har massor av åsikter om. Jag har inte många åsikter gällande tro, med jag respekterar allas!

Jag tror inte på Gud och jag är inte religiös på något sätt. Jag tror på människan och kärleken. Jag tror att varje människa tar ansvar för sig själv och åstakommer med sitt liv det man väljer att jobba för. Jag tror att varje människa kan finna kärlek, och kärlek finns i alla möjliga former.

Det är ungefär allt jag har att säga :)

Ett ögonblick. Ett enda ögonblick ska jag skriva om i det här inlägget. Först tänkte jag på ögonblicket jag fick träffa Alva, men det har jag ju skrivit om. Sen tänkte jag skriva om min pärla Josephine, men det har jag ju skrivit om.

Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv var när jag tog studenten. Vi hade champagnefrukost hos en klasskompis, klassfotografering på skolan, studentlunch, betygsutdelning i domkyrkan, men ögonblicket som var viktigast på hela dagen, var när vi sprang ut.

Vi hade samlats med vår mentor Therese och alla fick var sin fin blomma av henne, det var nära till tårar för de flesta, och vi var så taggade på att få springa ut och möta våra nära och kära som stod med studentplakat och väntade på att få hylla oss. Första klass ut var entreprenörerna, de hade heliumballonger och såna där partyraketer eller vad det heter. När de sprang ut var det vår klass tur att samlas bakom skynket, och det blev faktiskt svårt att hålla tårarna borta.

Rektorn presenterade vår klass och vår låt kom på. Vi sprang ut och dansade, hoppade, visslade i våra visselpipor, tutade i våra studenttutor. Det kändes som att vi stod där i evigheter, som att världen tillhörde oss. All ångest och oro för skolan, betyg, allt som bekymrat mig de senaste månaderna (läs: åren), allt bara släppte.

När vi sprang ut på studenten, det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma.


ENP


FL3 - min klass springer ut. Se hur lycklig jag är!!

Det här är nog den svåraste hittills. Jag har ett flertal "bästa vänner". Jag tror att man har vänner som stimulerar olika behov, och flera av dem kan vara lika nära.

Jag har min Hanna, som jag pratar med om killar, hon är min ventilationslucka så fort jag behöver någon som kan sträta ut mitt sinne. Hon är också en i trion - Hanna, Oscar, jag.



Jag har min partyMia och partyAngelica.


Jag har min Sara som jag inte ens kan förklara, hon är liksom SARA.



Jag har Carolin (Cattis/Fyffi etc.) som varit min bästis och fru i flera flera år, men vi har glidit ifrån varandra under hösten. Jag vet att hon fortfarande finns där when I need her, och hon vet att jag finns här whenever she needs me. Vi behöver inte prata varje dag för att alltid kunna komma tillbaka till varandra, vår relation har alltid varit sådan att vi umgås väldigt intensivt under några/många månader, sedan gör vi inte det ett par månader, sedan gör vi det igen. Damen bor för tillfället i Sthlm men återvänder hem i januari. Vi har varit med om mycket ihop, många minnen, både bra och dåliga. Oavsett vad som händer så har vi varandra, och har vi inte det så hittar vi alltid tillbaka.



Och tjejen som jag (just nu) ser som min allra bästaste vän, Josephine. Min flickvän, min kära. Vi har en speciell relation, en relation jag aldrig haft med en tjej förut. Vi har bara känt varandra sedan den 17e september i år, men vi klickade och nu går det inte många timmar mellan våra samtal/sms/chatt. Det är många som tror att vi är tillsammans, men vi väljer att säga att vi har en öppen relation, heheh... Varsågod att göra din egen tolkning :) Min vackra tjej som jag älskar så vansinnigt mycket, vi är soulmates, vi tänker likadant alltid, vi gillar samma musik, filmer, böcker, serier, mat, allt. Vi är samma person i två kroppar.


Och resten av mina onämnda vänner - you know I love you!

Dagen började vid tolvtiden då jag vaknade av ett oväntat besök som plingade på dörren. Iklädd endast trosor flög jag upp och öppnade dörren för Carolin som slängde av sig jackan och hoppade ner i sängen och började berätta om kvällen/natten, precis "som förr" (innan hon flyttade till Stockholm... hon med). Lite updated på varandras liv var hon tvungen att köra hem igen, mamma Nina skulle ha bilen.

Dagen rullade på sakta, jag lagade lite mat, sen hoppade jag in i duschen för att sedan sminka mig... några telefonsamtal med lite härliga personer senare hoppade jag i partykläderna och tog bussen in till stan med min systemetpåse i handen. Hemma hos Mia och Angelica spelade vi Förfestspelet (2 gånger), den andra gången vann jag minsann, sjukt nöjd :D supertrevlig förfest med gamla skolkamrater som är Mias jobbarkompisar nu :)

Efter förfesten åkte jag in till stan för att gå på Lagerlunden med Carolin och Jens, och sedan gick jag och Carolin till Grace 25.

Väldigt bra dag :D

Det här ämnet är vansinnigt svårt, eftersom det är så otroligt individuellt. För mig är kärlek mycket - det är familj, vänner, mig själv, men framför allt: Alva.

Min vackra lilla tjej som föddes den 20 december 2006, en liten goding med långt mörkt hår. Hon hade mig trollbunden från första sekunden. Förlossningen tog 40½ timmar (!!), flera gånger ville jag bara lägga ner hela grejen, jag brydde mig inte om jag blev utan bebis, jag ville inte längre. Det tog tid och lite komplikationer, jag fick varken äta eller dricka på alla dessa timmar, för det var risk för akutsnitt. Oro, smärta... allt var värt det. Så fort jag fick henne i mina armar, kände jag att varenda minut var värt det. Det vackraste världen skådat!

Och nu är det snart december igen, om mindre än en månad fyller hon hela 4 år. Hon pratar flytade svenska och spanska, kan räkna på båda språken, hon pratar lite engelska, high five, "I love you very much", osv osv osv... Min bästaste lilla tjej, finns inget i världen jag älskar så mycket som henne. Hon är det bästa som finns, så smart, så lillgammal, så underbar.

Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur mycket denna lilla varelse betyder för mig, alltid kommer betyda för mig, det finns ingen kärlek som kärleken till sina barn. Min bästaste lilla tjej.

Gud vilket trist det här inlägg blir! Sen såg jag också att dag 10 och dag 14 är samma sak... men men .

Frukost: inget för jag sov för länge...

Lunch: LCHF-köttfärslimpa med broccoli och champinjonsås

Middag: LCHF-smörgåstårta. Typ som vanlig smörgåstårta fast utan bröd... skinka, ost, ägg, räkor, räksallad etc.

Min pappa heter Pierre (kallas för Malle) och min mamma heter Monica (kallas för mamamonica av mina vänner). Pappa är född i Kanada, mamma i Stockholm. Pappa flyttade runt en hel del under uppväxten, mamma har alltid bott i Stockholm. Jag har nog egentligen ingen större koll koll på när eller hur de träffades, men jag tror att mamma var 22 (pappa 26) och jag tror att de träffades genom bugg...

Jag vet att de varit bugglärare ihop och dansade väldigt mycket. De gifte sig i maj -89, på pingstafton och det var ju så bra för "då kommer jag komma ihåg det eftersom pingsten är samma datum varje år"... not. Klantpappa :)

De bodde i lägenhet när de gifte sig men när mamma blev gravid med mig så flyttade de till en villa. Jag älskade vår lilla villa, den var alldeles perfekt för oss :)

Mina föräldrar har alltid gjort allt för oss barn, utan att skämma bort oss så mycket att vi blir... bortskämda skitungar. Jag har alltid varit pappas lilla flicka, men den relationen förändrades när jag blev gravid. Jag kände länge att jag inte var dottern han ville ha, att han inte var stolt över mig och att jag inte var bra helt enkelt. Men det förändrades när Alva föddes, jag vet nu att han är världens stolaste pappa och morfar, och jag vet att han älskar oss över allt på jorden. Vi har en väldigt nära relation och jag kan prata med pappa om allt.

Mamma och jag har (så länge jag kan minnas) aldrig varit särskilt nära egentligen, hon har varit mamma och jag har varit dotter liksom. Hon har hjälpt mig väldigt mycket sedan jag blev gravid och fick barn, verkligen hjälpt mig med allt jag bett om hjälp om, och det är jag väldigt tacksam för. Nu delar vi lägenhet och vår relation är inte särskilt nära, vi pratar inte om så mycket, hon känner mig inte särskilt väl egentligen. Hon vet inte saker som andra föräldrar för det mesta vet, för att jag berättar inte och hon frågar inte. Men jag trivs med vår relation, den är så mycket som jag behöver. Vårt vardagsliv flyter på väldigt bra, med städning, matlagning, diskning, tvätt osv, och jag är såå glad att hon inte slängt ut mig utan fortfarande försörjer mig och kör mig dit jag behöver (en gång varannan vecka, på söndagar när vi hämtar Alva hos sin pappa...).

När mina föräldrar skildes (2007) tog jag det väldigt hårt. Inte direkt, det kom efter ett par veckor. Det som tog hårdast var att pappa flyttade till Möckleryd, för jag har ganska svårt att ta mig dit. När min syster började gymnasiet i Ingelstad så bodde hon varannan helg hos mamma och varannan helg hos pappa, och på veckorna på skolan. Nu bor hon på "heltid" hos pappa och kommer till mamma ibland. Jag träffar pappa väldigt sällan, tyvärr, men jag har svårt att ta mig ut dit med Alva, då vi måste åka till Växjö och där byta buss och då ta en buss som stannar vid hans hållplats och dessutom ha med mig packning och så sover vi på bäddsoffan och ja, det är krångligare än vad man tror. Så, jag är hos honom väldigt sällan men han ställer alltid upp om det är nånting och jag älskar honom mer än livet :)

Nu fyller han 50 den 4e december, och det firar vi i Egypten! På torsdag nästa vecka åker vi (hela pappasläkten) och på lördagen smäller det, då jävlar ska vi fira :)


Pappa, nyfödd jag, mamma -90


Mamma, nyfödd lillasyster, jag, pappa -92

(bilderna är suddiga för jag har fotat fotona med min iphone... i mörker)


Morfar, Alva, mormor på Alvas dop :)

Det här ämnet är svårt. Så svårt, för jag vet inte hur jag ska räkna, eller hur jag känner. Ska man räkna från första pojkvännen från lågstadieåren? I så fall var min första kärlek Sebbe. Vi var 8 år och "jättekära". Han är lika gammal som jag, och hans småsystrar (tvillingar) Sofia och Malin är lika gamla som min lillasyster. Vi gick i samma skola och hans mormor-morfar bodde två hus snett mitt emot oss. Vi sågs i skolan, kramades och var sådär söta som 8åringar kan vara, och vi följde med varandra hem efter skolan och "lekte". Hela två år var vi ihop! Vilken bedrift för den åldern :) Idag är vi väldigt bra vänner, jag ser honom som en av mina närmsta killkompisar och jag vet att om det är nåt så kan jag alltid vända mig till honom.

Mellan Sebbe och högstadiet hade jag typ 100 pojkvänner, och när jag gick i åttan träffade jag Ted. Vi är plast-plast-släkt kan man säga... Alltså inte släkt över huvud taget men sågs ändå alltid på jul/påskmiddagar hos min farmor i Stockholm (han är alltså stockholmare). Min farmor är ihop med en herre som heter Emil, och Emil är pappa till Teds plastpappa Peter. Krångligt, I know. Iaf, vi har setts i många år vid såna här tillfällen, men vid den traditionella juldagsmiddagen 2004 slog det plötsligt gnistor. Vi blev kära på två sekunder och nån vecka senare flög han ner till mig och spenderade ett par dagar i Småland. Och det var början på vårt långdistansförhållande som höll i ett halvår, vi sågs ändå rätt ofta! Minst en gång i månaden! Dock blev avståndet för långt till slut, och en fjortonåring har inte råd att åka till Stockholm varje månad :(

Efter Ted träffade jag Björn. Björn är killen som alltid alltid kommer att betyda mycket för mig. Vi var bara ihop i någon månad samma sommar, innan han flyttade till Arjeplog (typ.. 130? mil iväg) för att gå i gymnasiet där. Jag var så otroligt heartbroken! Sommaren med Björn var fantastisk på alla sätt och vis. Och i augusti flyttade han.

När skolan började hade vår skola blivit sammanslagna med en annan (mycket mindre) skola, och det hade börjat en helt nya klass med nior i vårt arbetslag. I den klassen gick Andrés. Han var skolans nya badboy, som var kompis med skolans gamla badboys, han skejtade, hade långa dreads, skägg och var allmänt asball. Och jag blev kär. Vi var ihop i 3 år, och under den tiden hann vi skaffa barn och förlova oss, innan vi skildes åt. Vi hade en skakig relation där ett bra tag, men nu, drygt två år efter vår break-up, har vi en jättebra relation. Han har hjälpt mig genom mycket och jag kommer alltid vara honom evigt tacksam för det. Vi passar inte ihop bara, sånt händer. Vi har världens bästa unge ihop och vi kommer alltid älska henne precis lika mycket och finnas där för henne, och det tycker jag tyder på en speciell sorts kärlek. Vi kan fortfarande prata om fina minnen ihop, om våra första år ihop, hur bra vi var och hur fint det var. Vi kan bli sentimentala ihop och jag är glad för det, för han kommer alltid finnas i mitt liv, och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Efter Andrés hade Björn flyttat hem, och vi började umgås (endast som vänner) igen. Vi umgicks intensivt och han kom att bli min bästa vän på väldigt kort tid, vi pratade varje dag, träffades så ofta vi kunde, han blev bästa kompis med Alva... Vi hade nåt mellanting av vänskap och förhållande. En väldigt speciell relation och han är en av de bästa människor som vandrar i ett par skor. Efter ett par månader lämnade han mig igen. Den här gången för Stockholm, han kom in på en intressant utbildning och flyttade därför upp i januari 2009. Heartbroken igen, ännu värre än förra gången, för den här gången lämnade han inte bara ett kort tonårsförhållande, jag blev lämnad utan min bästa vän. Jag blev deppig och ledsen och det krävdes mycket engagemang av nära och kära för att få igång mig igen. But I did. Och idag betyder han fortfarande otroligt mycket för mig, världens bästa Björn.

Många kärlekar som ni ser, kanske har jag förbrukat mer kärlek än många får uppleva i hela sitt liv. Och jag är tacksam. Tacksam för alla medgångar och motgångar jag mött med dessa underbara personer, all kärlek jag fått ge och ta emot. Jag är en kärleksfull person!

Men idag då? Det känns som att det genomgående temat i mitt liv är Emelie vs. Stockholm... and Stockholm always wins.

Men jag är tacksam. För alla vackra människor som finns i mitt liv. För alla mina fina vänner, som alltid finns där för mig när jag behöver prata, skratta eller gråta.

Jag älskar er

Den 28 september 1990 föddes jag, Emelie Elisabet Miche de Malleray. På den tiden stod Emelie med i kalendern, men den dagen är numera bortbytt till Mohammed. Namnsdag har jag fortfarande dock, den 19 november är det Elisabet-dagen :) Storasyster blev jag den 18 oktober 1992, då föddes min syster Louise.

Jag är född på Växjö BB, och efter BB var mitt första hem i vår villa i Alvesta. Katter har vi alltid haft, så bland alla bilder i album från bebistiden finns massor av bilder på kattungar som jag fått dela säng, vagn, famn med...

Barnaåren är väl vad man ser som normal, mamma pappa två barn, villa, bil, husdjur. Vi bodde i ett väldigt barnvänligt kvarter och på samma gata fanns det 4 andra barn födda samma år som jag, som jag växt upp med, Rebeca, Andreas, Tessa och Karen.

I nian, då 15 år, blev jag gravid med min dåvarande pojkvän, och den 20 december 2006 födde jag vår dotter Alva Elisabet.

Ett par månader senare skiljdes mina föräldrar, och även om det var väldigt väntat (iaf från min sida) så tog det hårt på mig, och jag hamnade i någon form av kombinerad förlossningsdepression/skilsmässodepression. Min pojkvän var fantastisk som hjälpte mig genom detta, men förhållandet höll inte länge ändå. Efter 3 år tillsammans gjorde vi slut.

8 månader efter att Alva föddes gick jag tillbaka till skolan, och den 8 juni i år tog jag studenten med 91:orna. En helt fantastisk dag som jag aldrig kommer glömma! Mina betyg är värdelösa, men trots många psykiska motgångar så klarade jag det!

Nu bor jag hemma hos min mamma i vår lägenhet, min syster bor hos min pappa, och jag har Alva varannan vecka. Är för tillfället mellan jobb, men det löser sig förhoppningsvis snart. Jag är en extremt social person med mycket humor (om än lite elak humor ibland...), jag älskar att umgås men trivs samtidigt väldigt bra själv. När det kommer till musik lyssnar jag mest på svenskt så som Lars Winnerbäck och Melissa Horn, men älskar också att gå ut och shake some ass på krogen då och då till riktig pardymusic. Min absoluta favoritserie är One Tree Hill, men andra serier som också hänger med är Vänner, Sex and the City, och många fler.

Har nyligen bytt ut i princip hela min närmsta-vänner-krets, och känner just nu att jag verkligen har de personer jag mår bra av, nära, och de personer jag mår sämre av, lite avstånd till. Precis som det ska vara!

Jag är över lag nöjd med mig själv som person och jag tror att andra också tycker om mig för den jag är :)

Det här är en sak som cirkulerar i bloggvärlden just nu, och eftersom alla andra gör det tänkte jag att då hakar väl jag också på... Blir dock ett litet uppehåll när vi är i Egypten 2-9 december, men jag får väl försöka komma ifatt så snabbt som möjligt när vi kommit hem :)

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig idag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt Favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Idag fyller min fina vän Angelica 25 år. Det betyder alltså partyparty. Fixade barnvakt redan i måndags... och vad händer? Jo jag går och blir magsjuk, alltså megamagsjuk och kan knappt resa mig ur sängen, mer än det jag måste (när jag måste springa och spy). Blir så less, det är så typiskt mig att råka ut för det här. Just idag.

När jag åkte till Åre första gången för att spendera nyår med min Malin, då var jag magsjuk i tre dagar och smittade typ 8 pers. Började spy en timme efter att första gästerna hade kommit, och spydde i två dagar, och åkte hem dagen efter att jag blivit frisk. TYPISKT

Min bästa vän Josephine fyller år på julafton. Då fyller hon 20. Detta är första året vi känner varandra, så jag tänkte att jag måste slå på stort... och det har jag. J*vlarrrr vilka bra 20årspresenter jag har fixat åt henne, hon kommer älska mig för all framtid!!

Och hon har tydligen fixat en grym present/julklapp till mig också, så nu längtar jag som en galning till julen :D

Fan, vad ska jag ta mig till
Framtiden närmar sig
Jag vet inte vad jag vill
Eller hur jag ska klara mig
Jag önskar att jag kunde se
Vad jag är om 10 år
Kunde veta om jag skulle le
Eller om jag kanske skulle spara mig en heldel sår

Jag tar ett djupt andetag
Jag andas in och slappnar av
Att det kan vara så svårt att vara 20år

Fan nu är jag här igen
Ångesten smyger sig på
Jag önskar att jag vore den som visste vart jag ville gå
Vad jag skulle jobba med
Vill inte gå i mina föräldrars spår
Vill inte lätta in mig i ett led
För det är viktigt hur jag mår

Jag tar ett djupt andetag
Jag andas in och slappnar av
Att det kan vara så svårt att vara 20år

Och det finns dom som talar om
Vad jag ska vara vad jag ska bli
Så försöker dom peka var jag ska, stå vart jag ska gå
Och dom som dömer mig

Jag tar ett djupt andetag
Jag andas in och slappnar av
Att det kan vara så svårt att vara 20år

Jag tar ett djupt andetag
Jag andas in och slappnar av
Att det kan vara så svårt att vara 20år
Att det kan vara så svårt att vara 20år

... känner JAG.

And he's a great kisser

Happiness is a mood, not a destination

Breathe out so I can breathe you in