Det här ämnet är svårt. Så svårt, för jag vet inte hur jag ska räkna, eller hur jag känner. Ska man räkna från första pojkvännen från lågstadieåren? I så fall var min första kärlek Sebbe. Vi var 8 år och "jättekära". Han är lika gammal som jag, och hans småsystrar (tvillingar) Sofia och Malin är lika gamla som min lillasyster. Vi gick i samma skola och hans mormor-morfar bodde två hus snett mitt emot oss. Vi sågs i skolan, kramades och var sådär söta som 8åringar kan vara, och vi följde med varandra hem efter skolan och "lekte". Hela två år var vi ihop! Vilken bedrift för den åldern :) Idag är vi väldigt bra vänner, jag ser honom som en av mina närmsta killkompisar och jag vet att om det är nåt så kan jag alltid vända mig till honom.

Mellan Sebbe och högstadiet hade jag typ 100 pojkvänner, och när jag gick i åttan träffade jag Ted. Vi är plast-plast-släkt kan man säga... Alltså inte släkt över huvud taget men sågs ändå alltid på jul/påskmiddagar hos min farmor i Stockholm (han är alltså stockholmare). Min farmor är ihop med en herre som heter Emil, och Emil är pappa till Teds plastpappa Peter. Krångligt, I know. Iaf, vi har setts i många år vid såna här tillfällen, men vid den traditionella juldagsmiddagen 2004 slog det plötsligt gnistor. Vi blev kära på två sekunder och nån vecka senare flög han ner till mig och spenderade ett par dagar i Småland. Och det var början på vårt långdistansförhållande som höll i ett halvår, vi sågs ändå rätt ofta! Minst en gång i månaden! Dock blev avståndet för långt till slut, och en fjortonåring har inte råd att åka till Stockholm varje månad :(

Efter Ted träffade jag Björn. Björn är killen som alltid alltid kommer att betyda mycket för mig. Vi var bara ihop i någon månad samma sommar, innan han flyttade till Arjeplog (typ.. 130? mil iväg) för att gå i gymnasiet där. Jag var så otroligt heartbroken! Sommaren med Björn var fantastisk på alla sätt och vis. Och i augusti flyttade han.

När skolan började hade vår skola blivit sammanslagna med en annan (mycket mindre) skola, och det hade börjat en helt nya klass med nior i vårt arbetslag. I den klassen gick Andrés. Han var skolans nya badboy, som var kompis med skolans gamla badboys, han skejtade, hade långa dreads, skägg och var allmänt asball. Och jag blev kär. Vi var ihop i 3 år, och under den tiden hann vi skaffa barn och förlova oss, innan vi skildes åt. Vi hade en skakig relation där ett bra tag, men nu, drygt två år efter vår break-up, har vi en jättebra relation. Han har hjälpt mig genom mycket och jag kommer alltid vara honom evigt tacksam för det. Vi passar inte ihop bara, sånt händer. Vi har världens bästa unge ihop och vi kommer alltid älska henne precis lika mycket och finnas där för henne, och det tycker jag tyder på en speciell sorts kärlek. Vi kan fortfarande prata om fina minnen ihop, om våra första år ihop, hur bra vi var och hur fint det var. Vi kan bli sentimentala ihop och jag är glad för det, för han kommer alltid finnas i mitt liv, och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Efter Andrés hade Björn flyttat hem, och vi började umgås (endast som vänner) igen. Vi umgicks intensivt och han kom att bli min bästa vän på väldigt kort tid, vi pratade varje dag, träffades så ofta vi kunde, han blev bästa kompis med Alva... Vi hade nåt mellanting av vänskap och förhållande. En väldigt speciell relation och han är en av de bästa människor som vandrar i ett par skor. Efter ett par månader lämnade han mig igen. Den här gången för Stockholm, han kom in på en intressant utbildning och flyttade därför upp i januari 2009. Heartbroken igen, ännu värre än förra gången, för den här gången lämnade han inte bara ett kort tonårsförhållande, jag blev lämnad utan min bästa vän. Jag blev deppig och ledsen och det krävdes mycket engagemang av nära och kära för att få igång mig igen. But I did. Och idag betyder han fortfarande otroligt mycket för mig, världens bästa Björn.

Många kärlekar som ni ser, kanske har jag förbrukat mer kärlek än många får uppleva i hela sitt liv. Och jag är tacksam. Tacksam för alla medgångar och motgångar jag mött med dessa underbara personer, all kärlek jag fått ge och ta emot. Jag är en kärleksfull person!

Men idag då? Det känns som att det genomgående temat i mitt liv är Emelie vs. Stockholm... and Stockholm always wins.

Men jag är tacksam. För alla vackra människor som finns i mitt liv. För alla mina fina vänner, som alltid finns där för mig när jag behöver prata, skratta eller gråta.

Jag älskar er