Jag tycker själv att jag är en ganska lugn person som ser rätt vettigt på livet och tror oftast på att saker händer av en anledning... eller snarare "sometimes good things fall apart so better things can fall together", som Marilyn Monroe en gång sa. När det gäller krig och olyckor och naturkatastrofer och sånt är det självklart svårt att se varför det skulle vara bra, men för det mesta handlar faktiskt livet om en själv (hur cyniskt det än låter), eftersom man har inte någon egentlig verklighetsuppfattning förrän saker som krig, olyckor eller naturkatastrofer drabbar en själv. Man lever i sin bubbla, det som är tryggt (och otryggt) runt omkring en.

Därför får jag nog säga, att det som upprör mig är när jag sviker mig själv. Det är mig själv jag blir upprörd på, i princip vad det än gäller. När jag bråkar med min syster, blir jag självklart upprörd på henne, men mest av allt blir jag upprörd på mig själv because I let her get to me. Om jag kunde hålla henne/hennes humör ute ur mitt huvud, skulle jag inte bli upprörd och då skulle vi inte bråka. När jag tog truckkort var jag nära att bryta ihop och ge upp flera gånger för "trucken vill ju inte som jag vill". Det var ju egentligen inte trucken jag var upprörd på, det var ju mig själv för att jag inte fixade det (vilket jag ju dock gjorde till slut).

It all comes down to me.